Lunarstormblogg.

En gång i tiden skrev jag blogg på Lunarstorm i såväl seriös som mindre seriös form. Kikade igenom en del av dessa inlägg för ett tag sedan och hittade ett som jag faktiskt tycker om. Jag skrev den bloggen den 4 juli, 2006. Vilket är ganska så exakt 2 år sedan. Så jag känner att det är dags att åter publicera dessa ord i ett annat forum med andra läsare.

"Pappa, jag hoppade baklänges i havet!"

Kärleken till ett barn är svår att beskriva. Kanske rent av omöjlig. Antagligen är det lättare att beskriva de jobbiga bitarna av föräldraskapet.

Orsaken är relativt enkel; det är svårt att sätta ord på vissa saker. Hur man än försöker, hur mycket man än anstränger sig, så känns allt bara fel/konstigt/intetsägande i slutändan.

Problemet med att beskriva detta i text (och tal också för den delen) är att det ofta är svårt att återge exakt det ögonblick som kan ge en själv så mycket. Som kan få en att le. Att skratta. Att gråta. Att leva. Ett litet ögonblick. Det behövs inte mer. Men hur beskriver man ett sådant ögonblick?

Jag har ofta försökt skriva ner de "perfekta orden", för att beskriva min kärlek till min son Felix. Har någonting inom mig som driver mig att vilja genomföra detta. Vet inte direkt varför, men antagligen är det någonting som jag vill efterlämna till Felix. "Efterlämna" kanske inte är rätt ord i sammanhanget, men jag menar mer att jag vill ge Felix en personlig bild, som både är tidsmässig och känslomässig, om vad han betyder för mig nu.

Jag vill iallafall beskriva någonting som jag fick ta del av för några dagar sedan. Bakgrundshistorien är den att Felix, dagen före, hade varit med sin farfar på havsbadet. Där hade dom lekt i leklandet och sprungit i vattnet längs med stranden. Enligt min pappa så hade Felix varit fullständigt överlycklig över detta, och han pratade mycket med mig om detta på kvällen när han låg i sin säng.

Morgonen efter så vaknar jag före Felix. Men jag hör efter ett tag hur han ligger och fnittrar för sig själv i sängen. När jag kikar in så ser jag att han fortfarande blundar/sover. Jag lägger mig brevid honom. Han fnittrar fortfarande. Sedan öppnar han på sina ögon...har ett stort leende på läpparna...tittar på mig...och säger sedan direkt; "Pappa, jag hoppade baklänges i havet!" med enorm glädje och entusiasm.

För mig var det ett sådant ögonblick som jag tidigare nämnde. Möjligt att det inte ger er så mycket...men för mig betyder det allt. Det är när saker som dessa inträffar som jag älskar livet. Möjligtvis kan man vid dessa tillfällen få smak på det bästa som livet har att erbjuda. Att känna kärleken till sitt eget barn. Obeskrivbart? Visst...men jag försökte iallafall :)

Vi säger väl så.

/Fredrik