Stolsryggen är av sedan en fest i fjärran tid. Daniel sitter alldeles just och lutar sig mot den, och jag borde säga till. Men Daniel är stor och stark och jag liten, svag och konflikträdd och väljer att snällt sitta tyst och tänka lyckliga tankar på annat. Kanske Daniel läser min blogg en vacker dag och förstår. Vi kan ju alltid hoppas. Jag ber till alla möjliga gudar och hoppas! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar