En smiley säger mer än tusen ord.

Jag gillar Henrik. Han är söt som en kalaspuff och lång som en lång flaggstång. Kontentan är att han är en av mina bästa vänner. Ibland, när vi är lite lagomt lulliga, säger vi även att vi är som bröder. Då värmer det alltid lite extra i kompishjärtat och vi försöker krama varandra. Fastän jag är liten som ett sandkorn och Henrik, som sagt, rejält mycket längre. Det slutar ofta så här:

Är det då någon jag dagligen pratar med, så är det Henrik. Vi säger inte mycket vettigt. Vi pratar ohälsosamt mycket om bajs. Men vi hör av oss, det är liksom det viktiga.

Som en effekt av det har vi nu nått ett läge i vår vänskap där vi enbart kommunicerar via smileys. Vi kan kalla det vänskap 2.0 (bara för att ge det hela ett "catchy" namn). Nedan ett exempel på hur en vanlig dialog ser ut mellan oss.

För en vanlig person kan det där vara svårt att tyda. Men inte för mig och Henrik. Där i slutet konstaterade Henrik att han är djävulen, och hyfsat glad för det. Jag blev glad över att han var glad. Så pass glad att jag fick magknip.

Allt ovan är inte sant. Men Henrik är lång och jag fick magknip. Det är iallafall sant.