Barbie Granberg.

Flix kommer hem och nynnar på en låt jag känner igen.

Direkt - DIREKT - väcks då den där känslan. Ni vet, av att man - oavsett om det är en sång, artist, film, skådespelare, etc. - MÅSTE komma på vad det är. Allt annat runt omkring en blir irrelevant. Jakten på DET är vad som är i fokus.

När det sedan väl lossnar (det kan ta minuter, timmar, rentav dagar) känner man sig nöjd. Belåten, rentav. Man kan äntligen gå vidare med sitt liv.

Det är alltid extra kul när man utför detta i grupp. Där gruppen jagar DET tillsammans. Hittar man då rätt svar först, blir man för det ögonblicket en legend. Det är en vinst. Alla runt omkring en säger saker som "Åh, jag visste det!" eller "Jag hade det på tungan!", men det spelar ingen roll för i detta nu är det du som är först...och störst, bäst och vackrast.

Oavsett om det sker ensam eller i grupp, så är det en skön känsla. Jag är hyfsat säker på att vi alla varit där någon gång, och vet hur det - om än tillfälligt, så på ett bra sätt - lyfter upp självförtroendet. En liten peak, som vi alla behöver ibland.

Det finns ett undantag dock. Det vet vi alla. Ett enda undantag. Jag behöver inte ens skriva det, för det är så självklart.

Det bidrar i alla fall till att allt jag skriver ovan, vänds till något annat. Allt blir tvärtom. Det är inte bra, utan dåligt. Det är inte cool, utan pinsamt. Det är inte gilla, utan ogilla.

Ca. 10 minuter efter det att Felix nynnat klart, utbrister jag: "Barbie Girl!".

Ridå.