Barbie Granberg.

Flix kommer hem och nynnar på en låt jag känner igen.

Direkt - DIREKT - väcks då den där känslan. Ni vet, av att man - oavsett om det är en sång, artist, film, skådespelare, etc. - MÅSTE komma på vad det är. Allt annat runt omkring en blir irrelevant. Jakten på DET är vad som är i fokus.

När det sedan väl lossnar (det kan ta minuter, timmar, rentav dagar) känner man sig nöjd. Belåten, rentav. Man kan äntligen gå vidare med sitt liv.

Det är alltid extra kul när man utför detta i grupp. Där gruppen jagar DET tillsammans. Hittar man då rätt svar först, blir man för det ögonblicket en legend. Det är en vinst. Alla runt omkring en säger saker som "Åh, jag visste det!" eller "Jag hade det på tungan!", men det spelar ingen roll för i detta nu är det du som är först...och störst, bäst och vackrast.

Oavsett om det sker ensam eller i grupp, så är det en skön känsla. Jag är hyfsat säker på att vi alla varit där någon gång, och vet hur det - om än tillfälligt, så på ett bra sätt - lyfter upp självförtroendet. En liten peak, som vi alla behöver ibland.

Det finns ett undantag dock. Det vet vi alla. Ett enda undantag. Jag behöver inte ens skriva det, för det är så självklart.

Det bidrar i alla fall till att allt jag skriver ovan, vänds till något annat. Allt blir tvärtom. Det är inte bra, utan dåligt. Det är inte cool, utan pinsamt. Det är inte gilla, utan ogilla.

Ca. 10 minuter efter det att Felix nynnat klart, utbrister jag: "Barbie Girl!".

Ridå.

 

Hals Und Beinbruch.

Lyckades med konststycket att radera mitt senaste inlägg. Tänkte därför skriva om allt. Men det kändes heeelt onödigt och jobbigt. Därför skriver jag någonting helt annat.

You asked me to stay
I thought I'd stay for a while.
Enough to make me hungry.
I thought I wanted nothing
But I wanted you for life.
You're still here beside me.

Egentligen borde jag ta bort sista meningen...och näst sista. Kanske även den första? Den andra kan vi också ta bort. Med det, blir den fjärde meningen missvisande. Bort med den med.

Sådär. Perfekt.

Akfg (läs: Akne).

"32 år gammal med knottrig tonårshy". Så brukar jag inte presentera mig (jag brukar byta ut "gammal" mot "ung"), men det är en bra beskrivning av mitt jag. Eventuellt med en viss nyans av personlighet också (läs: cool/ball/coolball etc), men det orkar jag sällan lägga till.

Med det sagt så firar jag och min knottriga tonårshy snart 20-årsjubileum. "Trevligt", kan vissa kanske tycka. Det tycker inte jag, men å andra sidan är det aldrig fy skam med ett jubileum. Så vi kan väl säga att jag är halvpeppad för "eventet".

Skämt åsido har jag besökt hudmottagningen på Sunderby sjukhus (i smyg) för att undersöka möjligheten till någon form av avslut/skilsmässa. Det var en intressant visit, där jag fick träffa en kvinnlig hudläkare vid namn Consuela Gorgonzola (obs! mitt minne kan vara färgat av att jag gillar "Family Guy" och gorgonzolaost). Hon berättade om ett läkemedel vid namn Roaccutan, som typ är mitt sista alternativ. Behandlingstid ca 6 mån (en hyfsat tung behandling) och med få garantier för att det helt funkar efter första kuren. Eller andra. Eller tredje...

Jag fick sedan läsa igenom ett informationsblad om läkemedlet, och just detta stycke - om eventuella biverkningar - fångade mitt intresse (på flera plan):

Med det sagt, så ändrar jag ikväll min relationsstatus på Facebook till "Fredrik Granberg is in a relationship with knottrig tonårshy - it's complicated".

En smiley säger mer än tusen ord.

Jag gillar Henrik. Han är söt som en kalaspuff och lång som en lång flaggstång. Kontentan är att han är en av mina bästa vänner. Ibland, när vi är lite lagomt lulliga, säger vi även att vi är som bröder. Då värmer det alltid lite extra i kompishjärtat och vi försöker krama varandra. Fastän jag är liten som ett sandkorn och Henrik, som sagt, rejält mycket längre. Det slutar ofta så här:

Är det då någon jag dagligen pratar med, så är det Henrik. Vi säger inte mycket vettigt. Vi pratar ohälsosamt mycket om bajs. Men vi hör av oss, det är liksom det viktiga.

Som en effekt av det har vi nu nått ett läge i vår vänskap där vi enbart kommunicerar via smileys. Vi kan kalla det vänskap 2.0 (bara för att ge det hela ett "catchy" namn). Nedan ett exempel på hur en vanlig dialog ser ut mellan oss.

För en vanlig person kan det där vara svårt att tyda. Men inte för mig och Henrik. Där i slutet konstaterade Henrik att han är djävulen, och hyfsat glad för det. Jag blev glad över att han var glad. Så pass glad att jag fick magknip.

Allt ovan är inte sant. Men Henrik är lång och jag fick magknip. Det är iallafall sant.

Sherlock Granberg.

Jag bläddrade igenom ett annonsblad från Expert för några dagar sedan, varpå en produkt fångade mitt intresse. En digital engångskamera från Vivitar. Jag upprepar: DIGITAL engångskamera.

Genast blev jag fundersam. Principen bakom en vanlig analog engångskamera har jag inga problem med. En kamera av modell enkel/billig, där vissa delar enbart kan brukas en gång innan det att kameran blir oanvändbar. Men en digital motsvarighet lät vid första anblick helt ologiskt.

Visst det är en enkel kamera. Med VGA-upplösning (640x480), sparsamt med funktioner och teknik som har några år på nacken. Men skillnaden mellan analog och digital bildhantering är stor, så att man - som produktnamnet antyder - enbart skulle kunna använda kameran vid ett tillfälle kändes märkligt. Vilket var ett inspel till vidare research.

På Experts hemsida finns det ingen information alls om produkten. På Vivitars hemsida hittar jag produkten (vissa skillnader i design, men exakt samma tekniska specifikation). Dock under produktkategorin "Beginner Cameras". INTE under produktkategorin "Disposable digital cameras" eller "Single-use digital cameras".

Med detta i bagaget tog jag på mig min "Janne Josefsson"-mask (har inte alla en sån?) och ägnade sedan timmar, dagar, ÅR till att ställa Expert till svars för detta. Eller så gjorde jag en enkel Google-sökning. Ni väljer själva vad ni vill tro på.

På Experts Facebooksida hittade jag följande inlägg:

Ett mycket lustigt - och direkt felaktigt - beslut. Det tycker då jag iallafall. Varför inte bara kalla det för en digital nybörjarkamera?

Mitt namn var Fredrik.

1996. Blåa albumet. Rivers-frillan. Weezer-väskan. Secondhand-skjortor. Mykel & Carli fanclub. "Say It Ain't So" på Larsfesterna. Etc.

Lejd var man. Absolut. Fast på ett charmigt sätt.

Ovan får väl ses som peaken av mitt liv som popnörd. Är fortfarande Fredrik, men inte riktigt på samma sätt. Det kan jag faktiskt sakna.

Hej livet.

För att göra det långa kort. Jag är en blogg fattigare, arg på min tonårshy, irriterad över en egenskriven Facebook-kommentar, kär i en App och tjockare än någonsin. Punkt.