Har du tänkt på att vi nästan aldrig lyfter vår blick från marken mot den svarta rymden ovanför molnen?

Ett kvitto på att man mår bra, kan jag tycka är när man går längs efter en väg eller sträcka man vandrat efter många gånger tidigare - och upptäcker nya detaljer i miljön och omgivningen. Det kan låta väldigt abstrakt, och jag är hyfsat säker på att jag inte riktigt tänkt denna tanke klart. Men jag ska försöka förklara vad jag menar.

Nästan varje morgon går jag några 100 meter, mellan min lägenhet och mitt jobb (oftast i ett raskt tempo, då jag alltid är sent ute). Det som kan utgöra någon form av variation mellan dessa promenader är; årstid, väder, temperatur och små förändringar av miljö. Ibland går jag rentav en annan väg, men även där med samma eventuella skillnad av variation. Det vi har här är ett fast mönster. Ett mönster som blir en rutin. En rutin som lätt blir till slentrian.

Därför blir jag glad när jag, som i morse, plötsligt reflekterar över vackert fågelkvitter i korsningen Nygatan/Västergatan. Eller som när jag igår med en ny vy betraktade den fastighet där jag tidigare bodde, när jag vandrade nedför Västergatan.

Detaljerna i sig är irrelevanta. Det är snarare känslan som ska lyftas fram. Den sinnesstämningen behöver inte infinna sig just för att jag känner mindre stress, eller att det är slut på arbetsveckan, eller att jag just vunnit en stor mängd med pengar (har tyvärr aldrig hänt, men tar med som exempel). Nej, den sinnesstämningen infinner sig för att man funnit någon form av harmoni i livet. En balans som man mår bra av.

(obs! ovan kan rent konceptuellt appliceras på fler situationer än just en promenadsträcka)

Många skulle hävda att syftet med livet är att skaffa barn. Andra att finna evig (nåja, livslång iaf) kärlek. Vissa en kombination av dessa. Eller varför inte en framgångsrik karriär? Nackdelen med denna typ av "mål" är att de på ett eller annat sätt kan frambringa en stress.

Själv hävdar jag att syftet med livet är att finna sig själv. Det är ett sådant luddigt mål att jag har svårt att se att det leder till stress. Men man vet med all säkerhet när man är där. Eller när man är på god väg för att nå dit.

Barbie Granberg.

Flix kommer hem och nynnar på en låt jag känner igen.

Direkt - DIREKT - väcks då den där känslan. Ni vet, av att man - oavsett om det är en sång, artist, film, skådespelare, etc. - MÅSTE komma på vad det är. Allt annat runt omkring en blir irrelevant. Jakten på DET är vad som är i fokus.

När det sedan väl lossnar (det kan ta minuter, timmar, rentav dagar) känner man sig nöjd. Belåten, rentav. Man kan äntligen gå vidare med sitt liv.

Det är alltid extra kul när man utför detta i grupp. Där gruppen jagar DET tillsammans. Hittar man då rätt svar först, blir man för det ögonblicket en legend. Det är en vinst. Alla runt omkring en säger saker som "Åh, jag visste det!" eller "Jag hade det på tungan!", men det spelar ingen roll för i detta nu är det du som är först...och störst, bäst och vackrast.

Oavsett om det sker ensam eller i grupp, så är det en skön känsla. Jag är hyfsat säker på att vi alla varit där någon gång, och vet hur det - om än tillfälligt, så på ett bra sätt - lyfter upp självförtroendet. En liten peak, som vi alla behöver ibland.

Det finns ett undantag dock. Det vet vi alla. Ett enda undantag. Jag behöver inte ens skriva det, för det är så självklart.

Det bidrar i alla fall till att allt jag skriver ovan, vänds till något annat. Allt blir tvärtom. Det är inte bra, utan dåligt. Det är inte cool, utan pinsamt. Det är inte gilla, utan ogilla.

Ca. 10 minuter efter det att Felix nynnat klart, utbrister jag: "Barbie Girl!".

Ridå.

 

Hals Und Beinbruch.

Lyckades med konststycket att radera mitt senaste inlägg. Tänkte därför skriva om allt. Men det kändes heeelt onödigt och jobbigt. Därför skriver jag någonting helt annat.

You asked me to stay
I thought I'd stay for a while.
Enough to make me hungry.
I thought I wanted nothing
But I wanted you for life.
You're still here beside me.

Egentligen borde jag ta bort sista meningen...och näst sista. Kanske även den första? Den andra kan vi också ta bort. Med det, blir den fjärde meningen missvisande. Bort med den med.

Sådär. Perfekt.

Akfg (läs: Akne).

"32 år gammal med knottrig tonårshy". Så brukar jag inte presentera mig (jag brukar byta ut "gammal" mot "ung"), men det är en bra beskrivning av mitt jag. Eventuellt med en viss nyans av personlighet också (läs: cool/ball/coolball etc), men det orkar jag sällan lägga till.

Med det sagt så firar jag och min knottriga tonårshy snart 20-årsjubileum. "Trevligt", kan vissa kanske tycka. Det tycker inte jag, men å andra sidan är det aldrig fy skam med ett jubileum. Så vi kan väl säga att jag är halvpeppad för "eventet".

Skämt åsido har jag besökt hudmottagningen på Sunderby sjukhus (i smyg) för att undersöka möjligheten till någon form av avslut/skilsmässa. Det var en intressant visit, där jag fick träffa en kvinnlig hudläkare vid namn Consuela Gorgonzola (obs! mitt minne kan vara färgat av att jag gillar "Family Guy" och gorgonzolaost). Hon berättade om ett läkemedel vid namn Roaccutan, som typ är mitt sista alternativ. Behandlingstid ca 6 mån (en hyfsat tung behandling) och med få garantier för att det helt funkar efter första kuren. Eller andra. Eller tredje...

Jag fick sedan läsa igenom ett informationsblad om läkemedlet, och just detta stycke - om eventuella biverkningar - fångade mitt intresse (på flera plan):

Med det sagt, så ändrar jag ikväll min relationsstatus på Facebook till "Fredrik Granberg is in a relationship with knottrig tonårshy - it's complicated".

En smiley säger mer än tusen ord.

Jag gillar Henrik. Han är söt som en kalaspuff och lång som en lång flaggstång. Kontentan är att han är en av mina bästa vänner. Ibland, när vi är lite lagomt lulliga, säger vi även att vi är som bröder. Då värmer det alltid lite extra i kompishjärtat och vi försöker krama varandra. Fastän jag är liten som ett sandkorn och Henrik, som sagt, rejält mycket längre. Det slutar ofta så här:

Är det då någon jag dagligen pratar med, så är det Henrik. Vi säger inte mycket vettigt. Vi pratar ohälsosamt mycket om bajs. Men vi hör av oss, det är liksom det viktiga.

Som en effekt av det har vi nu nått ett läge i vår vänskap där vi enbart kommunicerar via smileys. Vi kan kalla det vänskap 2.0 (bara för att ge det hela ett "catchy" namn). Nedan ett exempel på hur en vanlig dialog ser ut mellan oss.

För en vanlig person kan det där vara svårt att tyda. Men inte för mig och Henrik. Där i slutet konstaterade Henrik att han är djävulen, och hyfsat glad för det. Jag blev glad över att han var glad. Så pass glad att jag fick magknip.

Allt ovan är inte sant. Men Henrik är lång och jag fick magknip. Det är iallafall sant.

Sherlock Granberg.

Jag bläddrade igenom ett annonsblad från Expert för några dagar sedan, varpå en produkt fångade mitt intresse. En digital engångskamera från Vivitar. Jag upprepar: DIGITAL engångskamera.

Genast blev jag fundersam. Principen bakom en vanlig analog engångskamera har jag inga problem med. En kamera av modell enkel/billig, där vissa delar enbart kan brukas en gång innan det att kameran blir oanvändbar. Men en digital motsvarighet lät vid första anblick helt ologiskt.

Visst det är en enkel kamera. Med VGA-upplösning (640x480), sparsamt med funktioner och teknik som har några år på nacken. Men skillnaden mellan analog och digital bildhantering är stor, så att man - som produktnamnet antyder - enbart skulle kunna använda kameran vid ett tillfälle kändes märkligt. Vilket var ett inspel till vidare research.

På Experts hemsida finns det ingen information alls om produkten. På Vivitars hemsida hittar jag produkten (vissa skillnader i design, men exakt samma tekniska specifikation). Dock under produktkategorin "Beginner Cameras". INTE under produktkategorin "Disposable digital cameras" eller "Single-use digital cameras".

Med detta i bagaget tog jag på mig min "Janne Josefsson"-mask (har inte alla en sån?) och ägnade sedan timmar, dagar, ÅR till att ställa Expert till svars för detta. Eller så gjorde jag en enkel Google-sökning. Ni väljer själva vad ni vill tro på.

På Experts Facebooksida hittade jag följande inlägg:

Ett mycket lustigt - och direkt felaktigt - beslut. Det tycker då jag iallafall. Varför inte bara kalla det för en digital nybörjarkamera?

Mitt namn var Fredrik.

1996. Blåa albumet. Rivers-frillan. Weezer-väskan. Secondhand-skjortor. Mykel & Carli fanclub. "Say It Ain't So" på Larsfesterna. Etc.

Lejd var man. Absolut. Fast på ett charmigt sätt.

Ovan får väl ses som peaken av mitt liv som popnörd. Är fortfarande Fredrik, men inte riktigt på samma sätt. Det kan jag faktiskt sakna.

Hej livet.

För att göra det långa kort. Jag är en blogg fattigare, arg på min tonårshy, irriterad över en egenskriven Facebook-kommentar, kär i en App och tjockare än någonsin. Punkt.

Några av oss har varit där.

Några av oss hittar dit en gång, men förstår inte vad vi ser. Några av oss hittar dit en gång, sen aldrig aldrig mer...

Jag kan se dig.

Stäng ute verkligheten. Älskling slut ögonen, och hör du melodierna i natthimlen? Det kommer ta en evighet. Vi sluter ögonen och lyssnar på en psalm som bor i hjärtslagen. Vad som helst utom verkligheten. Jag kan se det. Äntligen. Min vän jag hör en sång i dina andetag. Rakt in i evigheten. Älskling, slut ögonen och lyssna - men vad fan du måste lyssna nu. För jag kan se dig. Jag kan se dig. Kan jag se dig? Jag ser dig. Jag kan se dig.

Mats kamp = Fredriks kamp.

I alla fall till sidan 175.

Sidan 182 och framåt är den parallella värld jag gärna hade velat undersöka. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag trivs förbannat bra i den verklighet jag lever och verkar i nu.

Jag är en kamera (2).

Det här är allt efter 2003.

Rekommenderar varmt boken ("Mats Kamp"), till er som inte läst den. Ni kan bl.a. beställa den via Adlibris

Jag är en kamera (1).

Prologen i Mats Jonssons serieroman "Mats Kamp" är fantastisk. Med sina minnen, återberättade på ett träffsäkert (näst intill genialiskt) sätt med bild och text, lyckas han skildra en händelse som format mig under de senaste åren. En händelse som ständigt överraskar, förvånar och förbryllar (på ett positivt och spännande sätt).

Jag skulle säga att detta, för mig, är 1993 - 2003.