lördag, september 05, 2009

Liten misshandlare, en ledsen misshandlare, en viiilsen misshandlare.

Verkligheten gör ont och är elak. Det var väl vad jag fick med mig ifrån resan till Umeå förra helgen. Nä, skämt åsido...det tycker jag inte alls. Men jag fick tyvärr ta del av en mörk sida av den verklighet vi verkar i.



Jag är inte 25 år. Jag är faktiskt 29 år. Jag blev inte heller misshandlad med en stol. Jag vet inte riktigt hur den delen av historien uppkommit. Men jag blev misshandlad av ett gäng idioter. Det var vad som hände.

Historien har jag berättat ett antal gånger efter denna händelse, så den tar jag inte igen. Men jag tänkte dela med mig av några av mina tankar om det hela, så här exakt en vecka i efterhand.

- Jag har helt fantastiska människor i min närhet. Såklart någonting som jag visste om före denna händelse. Men när någonting sådan här inträffar så får man en helt annan kvittens på det hela!

- Umeå är en riktigt fin stad, som jag helt klart skulle kunna tänka mig att bo i en vacker dag. Det var faktiskt nära att jag och Fridah flyttade dit för några år sedan (till Tomteboda), men det blev aldrig av. Jag kanske borde ge staden en ny chans?

- Spelningen med Ninedee, på Sunset park festivalen, är bland det roligaste jag gjort. Någonsin! Bilder och filmer kommer förhoppningsvis upp inom kort.

Som ni märker så väljer jag att inte skriva om mitt förakt till de människor som utför en sådan här handling. Det finns de som beskriver dessa människor på ett mycket bättre sätt än vad jag skulle kunna, med en bättre form och i ett bättre forum. Men det är trasiga människor, människor man ska tycka synd om, människor vars verklighet knappast är enkel - utan snarare svår och ingen enkel resa.

Jag tycker att denna text av Doktor Kosmos på ett bra sätt beskriver vissa av dessa människor:

"Men när mobbaren kommer hem,
då tar hans styvfar tommy livremmen och slår och
slår och slår och slår och slår och slår och slår och slår och slår,
och slår, och när mobbaren ska somna, då är han inte mobbaren,
då är han bara jerry som gråter i kudden,
liten jerry, en ledsen jerry, en viiilsen jerry"


Avslutningsvis. Verkligheten gör ont och är elak. Ibland.

2 kommentarer:

Malin sa...

Kunde du inte ha flyttat till Umeå när vi faktiskt BODDE där? Eller- kan vi inte flytta till Umeå nu och bilda ett skönt kollektiv? Eller så inte.... Jag vet inte.

Michael Pold sa...

Det är jo sjukt!!

Nu vet jag inte precis vad som hände, men jag står fast på det är sjukt!

Idioter och triste menniskor finns det gott om - tyvärr!
Det är som du säger, man kan bara tycka synd om dom. I livets långa bana är det dom, som förlorar.