Fredrik-AST.

Jag är ett superlativ. Vad du än säger så är jag snäppet bättre/större/mäktigare än vad du än påstår. Precis som det brukar vara i USA.

Nä, skämt åsido så är jag (nog) inte det. Men det är kul att användningen av denna grammatiska böjningsform eskalerat till smått komiska mängder inom media. Jag läste dagens Aftonbladet nu under min lunch och de hade inte mindre än 3 superguider i dagens upplaga. Notera att detta inte är någon vanlig tråkig menlös guide, utan det är en superguide som såklart är flera gånger bättre.

Jag läste även att Alex Schulman är en superbloggare. Inte en sådan som jag och du, utan såklart mycket bättre.

Frågan jag då ställer mig är följande; vart passerar man gränsen? När har man ökat beskrivandet i en sådan grad att det blir svårt för betraktaren att avgöra om det man beskriver faktiskt är någonting som man menar eller om det är ett försök att vara ironisk?

Nåja. I en värld där allt och alla ska vara bäst, störst och vackrast så nöjer jag mig med att bara vara Fredrik. Det känns bra och sådär härligt svenskt lagom.