Ensamhet + Tvåsamhet = Tresamhet?

I'm a bit out of focus (vissa kallar det skrivkramp, jag kallar det för kreativ ångest), så jag börjar med ett perspektiv. Ensamhet i tvåsamhet, är den mest skrämmande ensamheten? Tvåsamhet är någonting fint. Tvåsamhet är något som de allra flesta av oss vill uppnå. Någonting vi strävar efter. En relation. En dröm? Ett livsmål? Ja, kanske. Det är vägen till Tresamhet.

Men det är ingen enkel väg. Det kan bli en ensam lång väg. Kanske så pass så att den leder till en återvändsgränd.

Det känns som att jag dagligen spårar mig till olycklig tvåsamhet. Kanske har jag en förmåga? Vissa kan se döda ting, andra kan spåra sig till olycklig kärlek? Människor utan förmåga att ställa vettiga krav på livet. Människor utan mål och ambition. Människor som fastnat i ett mönster, som skadar såväl framtid som relation. Människor som lurar varandra om att deras tvåsamhet ska leda dem framåt, utan att tänka på att den sakta drar dem bakåt. En omedveten uppoffring, eller en medveten väg in i någonting som man lätt vill kalla trygghet...

Vad vill jag ha sagt med detta? Bra fråga. Kanske att livet handlar om lycka och balans, och att man måste tänka på sig själv för att uppnå lycklig kärlek.Allt för många av oss bortser från detta. Allt för många av oss fastnar i en ensamhet i tvåsamheten. Vi förlorar varandra. Vi förlorar oss själva. Det blir en ensam lång väg hem.