Jag fintade hösten.

Det ringde på telefonen häromdagen, jag lyfte luren och svarade:

- It's Fredrik, bitch.
- Hej, det är hösten, jag står utanför dörren, vad är koden?

Jag fintade den jäveln såklart och gav fel siffror. Sedan drog jag ut på stan och lekte att det fortfarande var sommar. Det tycker jag att ni också ska göra.

En lång farbror, tack.

Är det bara jag, and my dirty mind, som anser att denna produkt antingen är väldigt genomtänkt - eller så inte alls. Jag skulle vilja ha varit med när man vid produktutvecklingen la grunden för denna glass.

X - Ok, vi spinner vidare på temat "Lilla Anna och Långa Farbrorn"
Y - Givet att "Långa Farbrorn" ska vara en isglass
X - Intressant, utveckla...
Y - Jag tänker Calippo, jag tänker klockren förpackning och klockrent koncept
X - Ok, jag lyssnar
Y - Pop-up isglass är inne, alla gillar att sliska med en sådan. Det tar ett tag att smälta upp den, men efter ett tag får man glass - och det med besked. Vi trycker upp en bild på Långa farbrorn på förpackningen, där han ser extra glad ut och verkligen "säljer in glassen/konceptet" - och sen kör vi
X - Fantastisk idé!

Kanske något i den stilen...

Fråga; kan någon smaska i sig en Calippo/Långa fabrorn på allmän plats och samtidigt behålla sin värdighet? Jag är tveksam.

Ett hjärta är större än 242 undermappar.

Jag hade tänkt skriva om mitt jobb. Förklara hur saker och ting fungerar, förklara (eller iallafall försöka förklara) vad jag arbetar med och vad det innebär, förklara hur det kommer sig att jag har 242 (!) undermappar i min mailbox.

Varför kan man fråga sig? Jo, för att mitt liv för stunden nästan uteslutande handlar om jobb, jobb och jobb. Då blir man lätt lite färgad och vill skriva om sådant som egentligen är helt menlöst och intetsägande. Med andra ord, blogga på exakt samma sätt som 99% av alla som bloggar (hej pik!).

Tur då att jag kom på andra tankar, tog tag i mitt förnuft och bestämde mig för att skriva om kärlek istället.

Kärlek kräver känslor. Känslor kräver engagemang. Engagemang kräver tid. Jobb kväver tid. Speciellt om man bygger upp 242 undermappar i sin mailbox.

Så kan vi väl sammanfatta min problematik. Även om den är väldigt förenklad och faktiskt bortser från en del viktiga parametrar. Men det är min blogg. Mina regler. Så jag väljer den korta enkla versionen. Punkt. Liksom.

Seriöst så har jag ibland svårt att se hur allt ska gå ihop. Hur man ska ha tid (och ork) att lyckas balansera upp det som livet handlar om (kärlek) utifrån det man ägnar mest tid åt här i livet (jobbet)? Samtidigt som man fotsatt ska hålla siktet inställt på alla de steg (mål) i livet som man lovat sig själv att uppnå.

John Ajvide Lindqvist skrev ett förbannat bra stycke om kärlek i en av sina böcker. Tyvärr är minnet kort och inte speciellt bra, så jag kan tyvärr inte recitera det eller säga vilken av hans böcker som det gäller. Kort och gott så handlade det om att den som söker efter kärlek målar upp en bild av exakt hur det ska se ut och kännas. Med enkla medel, med "krav" på utseende, personlighet och karaktär. Men när det väl inträffar, när man väl känner kärlek - så kan det inte förklaras. Det bara finns där. Bilden behöver inte ens överensstämma med känslan. Det kan ofta inte beskrivas. Det bara är.

Jag ska hitta åt den där texten. Det är ett av de bättre försöken jag tagit del av, om att förklara det som inte kan förklaras.

Den dagen jag hittar äkta kärlek ska jag sortera bland mina undermappar. Eller jag ska radera mina undermappar. Iallafall mentalt. Då ska jag ägna all tid åt att vårda mitt hjärta och liv istället.

Ensamhet + Tvåsamhet = Tresamhet?

I'm a bit out of focus (vissa kallar det skrivkramp, jag kallar det för kreativ ångest), så jag börjar med ett perspektiv. Ensamhet i tvåsamhet, är den mest skrämmande ensamheten? Tvåsamhet är någonting fint. Tvåsamhet är något som de allra flesta av oss vill uppnå. Någonting vi strävar efter. En relation. En dröm? Ett livsmål? Ja, kanske. Det är vägen till Tresamhet.

Men det är ingen enkel väg. Det kan bli en ensam lång väg. Kanske så pass så att den leder till en återvändsgränd.

Det känns som att jag dagligen spårar mig till olycklig tvåsamhet. Kanske har jag en förmåga? Vissa kan se döda ting, andra kan spåra sig till olycklig kärlek? Människor utan förmåga att ställa vettiga krav på livet. Människor utan mål och ambition. Människor som fastnat i ett mönster, som skadar såväl framtid som relation. Människor som lurar varandra om att deras tvåsamhet ska leda dem framåt, utan att tänka på att den sakta drar dem bakåt. En omedveten uppoffring, eller en medveten väg in i någonting som man lätt vill kalla trygghet...

Vad vill jag ha sagt med detta? Bra fråga. Kanske att livet handlar om lycka och balans, och att man måste tänka på sig själv för att uppnå lycklig kärlek.Allt för många av oss bortser från detta. Allt för många av oss fastnar i en ensamhet i tvåsamheten. Vi förlorar varandra. Vi förlorar oss själva. Det blir en ensam lång väg hem.