Om jag skriver om hur jag inte kan förstå men att jag saknar dig ändå - förstår jag då?

Jag tycker att kärlek är intressant. Det finns med i det mesta vi beskriver och diskuterar (i olika form och uttryck), samtidigt som vi alla mer eller mindre har olika referensramar för att kunna göra just detta (ålder, ras, kön, samhällsklass, etc.). Vilket medför att vi tror oss prata om kärlek utifrån samma definition, medan vi i själva verket inte alltid kan göra det. Det går helt klart att dra liknelser till hur vi tolkar religion utifrån samma tes.

För mig är kärlek en känsla om en känsla jag gillar men inte förstår mig på. Den finns hela tiden där, och nu menar jag verkligen hela tiden, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Ska jag ta emot den med öppna armar, gnugga den i håret och säga "Jag gillar dig", eller ska jag gå förbi den och medvetet kasta blicken i motsatt riktning när våra vägar möts?

Det är när jag saknar någon som jag känner någonting som man säkert kallar saknad/längtan men som jag då väljer att kalla kärlek. Nackdelen med detta scenario är att jag är en sådan filur att jag ofta (läs: alltid) känner så när det är för sent. Med "för sent" syftar jag på att det inte finns någon rimlig möjlighet att fortsätta. Relationen är "misshandlad" på ett eller annat sätt eller så är den osynkroniserad på ett sätt där tid och plats måste skilja oss åt.

Då kan jag bli ledsen. Lyssna på när Håkan sjunger "Jag vet att du är ledsen, Jag är ledsen med, För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde vara". Fundera och grubbla tills dess att jag kommer på mig själv med att tänka; vad kände jag ens...var det kärlek?

Svaret är antagligen både ja och nej. Oavsett så är det ändå en förbrukad chans till att lära känna denna fina känsla. Det är någonting man inte ska tänka på så mycket. Det är vad som har varit, inte vad som kommer att vara.

Istället ska jag ladda om. Blicka framåt. Kanske skriva en text om hur jag saknar just dig. Först då kanske jag förstår.