Glad Fredrik. Ledsen Fredrik. Glad Fredrik.

Intressant det där, med hur jag måste vara glad för att sedan kunna vara ledsen. De där känslorna går liksom hand i hand för mig, och säker för många andra med.

Det är lite som Alfons farmor beskriver i en böckerna om hur viktigt och bra det är att Alfons och hans Pappa har det tråkigt, så att dom sedan kan känna av det som är roligt. Bra liknelse Fredrik, tror jag hädanefter enbart ska dra liknelser till den fina och trygga Alfons-världen.

Jag gillar Alfons böckerna, och jag har som mål att bli som Alfons pappa när jag blir stor och vuxen. Röka pipa, läsa tidning och prata med en trygg och varm röst. Det kan helt klart vara någonting att sträva emot. Men jag kanske inte borde sträva efter att leva ensam resten av livet?

Jag har höga krav. Väldigt höga krav. Alltså på en eventuell framtida partner. Det intressanta är att jag inte riktigt kan beskriva dessa. De finns där. Någonstans. Men jag kan nog inte sätta ord på dom. Till viss del beror detta på att jag varit singel ett längre tag. Då blir man bekväm och man trivs med att slänga smutsiga sockar och kalsonger på golvet och sedan låta dom ligga där i några år, bara för att man "kan göra så, det är ingen som bryr sig och kommer att lägga sig i detta beslut". Sedan kan jag ligga och se på serier en hel dag (vecka) om jag så vill. Jag behöver inte ens laga mat. Jag behöver inte ens tänka på att laga mat. Jag behöver inte ens tänka...

Det där sista är det som gjorde mig väldigt ledsen igår. När man lever efter ett visst mönster. När man blir för bekväm. När en tanke och strävan om förändring och utveckling aldrig blir mer än just en tanke. Då har man hamnat fel. Tyvärr tror jag många människor hamnar längs efter dessa spår. Oj vad många relationer man ser och känner av som hamnat i detta läge. Kärlek är inte (och kanske aldrig varit?) en del av dessa relationer. Men man lever tillsammans för att det är bekvämt. Sedan är man rädd för ensamhet. Det kan jag förstå. Men jag kan inte förstå eller respektera ett beslut där man medvetet (eller omedvetet) väljer att inte vara lycklig.

Jag hörde ett pling. Jag satte mig ner vid köksbordet. En sen och snabb middag a'la micromat. Det smakade menlöst, men det smakade ändå mat. Det var mörkt och ovanligt tyst. Tyst i en lägenhet och vid en plats där det varannan vecka finns liv, glädje och en glad och fin Felix. Som jag älskar min Felix. Det går inte ens att beskriva så jag ska inte ens försöka. Men tanken och känslan av att han inte var där slog mig hårt, och den bieffekt som detta "varannan-vecka-liv" består av gjorde sig tydlig. Det gör att jag de veckor Felix inte är hos mig arbetar så pass mycket så att jag inte ens ska orka känna denna saknad.

Det jag beskriver är också mitt mönster. Min skiva som hakat upp sig på samma spår. Min medvetenhet om detta gjorde mig ledsen. Vilket jag är glad för. För det gav mig underlag nog för att kunna reflektera över de senaste månaderna. Någonting jag skjutit framför mig under en längre tid. Kanske även material nog att kunna hoppa vidare till ett nytt spår? Vem vet. Inte jag i alla fall.

Det här blev splittrat. Det här blev bra. Det här blev...jag.