Fjong Club.

"Kling klingeklong hör klockans sång, kvart över sju med morgonfjong" sjöng Idol-Fredrik med bravur när han tidigt imorse skulle väcka en Flix med sömn i ögonen, dreggel på kudden och ett morgonfjong som ropade "Hallå världen - I'm alive!".

Felix skrattade. Förhoppningsvis åt min vitsiga sång - men troligtvis åt min spräckliga målbrottsröst (klipp finns på tv4.se/idol).

En stund senare ligger Felix och kikar på morgon-tv, och följande dialog uppstår:

Felix: Pappa, om man har morgonfjong på kvällen. Vad heter det då?

Pappa Fredrik: Kvällsfjong...

(Felix funderar ett tag)

Felix: Pappa, om man har morgonfjong på dagen. Vad heter det då?

Pappa Fredrik. Fjong, Felix. Då heter det bara fjong.

Felix. Ahaaa!

Sedan fick jag lite fint förklara det regelverk som följer med när man blivit informerad om fjong.

1st Rule: You do not talk about Fjong.

2nd Rule: You DO NOT talk about Fjong.

3rd Rule: If someone says "stop" or goes limp, taps out the Fjong is over.

4th Rule: One Fjong at a time.

5th Rule: No shirts, no shoes.

6th Rule: Fjongs will go on as long as they have to.

7th Rule: If this is your first night with fjong, you HAVE to Fjong!

Vi säger väl så.

Ninedee - Filter (Live @ Sunset Park 2009).

Tomhet, idel tomhet.

Fantastisk.

Felix Lindahl Granberg.

Hittade denna gulliga bild i mitt fotoarkiv idag. Världens sötaste lilla Flix :)

Indie Granberg.

Den dagen Felix får en bror eller syster (jag säger inte att det nu är på gång, jag säger bara "den dagen"), så ska han eller hon få förnamnet Indie.

Hur pass bra namn är inte det på en "hej är detta ett bra namn eller inte?"-skala?

Könsneutralt, spännande, orginellt och med en bra betydelse. Ungefär som jag då, fast i namnform.

Sci-fi @ Sunset Park 2009?

Stämningsfullt!

Film är visst på G också. Ser fram emot det.

Att fånga livet på 10 sekunder.

Jag får mig alltid ett gott skratt när jag sitter och kollar in gamla filmklipp som jag spelat in med den första digitalkameran som jag köpte (en Canon PowerShot A40 för er som vill veta). Den var bra, förutom att den hade en liten (stor?) begränsning som gjorde att man enbart kunde fånga max 10 sekunders filmklipp med den.

Detta resulterade i en hel del filmklipp där jag springer omkring som en tok, samtidigt som jag ska agera "lugn" berättarröst som beskriver vad som spelas in. Så lugna fina familjefilmer blev i utförandes stund mer som råa krigsskildringar med shaky-cam och en ljudbild som var mer skrämmande än lugn.

Storkuka Chris.

Det där med att tala före man tänker, jag gillar det. Så pass att jag helt funderar på att sluta tänka och bara prata. Fast då kanske jag blir normal och bara en i mängden? Hemska tanke (se där, där tänkte jag till).

Hursomhelst.

Jag och Flix sitter i vardagsrummet och pysslar på. Jag läser en tidning, han målar i en målarbok, vi pratar med varandra med ett ofokuserat fokus samtidigt som Bolibompa brummar på i bakgrunden. Jag lyckas fånga in en signal från kanalen, där en av karaktärerna ropar på hjälp efter Store Chris (som är en händig och ball mekaniker). Signalen bearbetas av mitt störda inre jag, jag får en släng av tourettes, och resultatet blir som följer.

Pappa Fredrik (fnissar och säger): Storkuka Chris

Felix: Va?!?

(Ungefär just exakt här inser jag mitt misstag)

Pappa Fredrik: Ehm...

Felix: Vad sa du?

Pappa Fredrik: Jag sa, store Chris. Han är allt en kul typ (bla bla bla...)

Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Så är det bara.

Men jag skyller på Marcus. Rakt av. Detta är hans fel! Jäkla storkuka Marcus!

Som en parentes i sammanhanget har jag en profil (användare) på mitt xbox vid namn "storkuka lindmark". Som en parentes till parentesen så har jag funderat på att radera den. Som en parentes till tidigare parenteser så kanske jag bara editerar den till "storkuka granberg"? Rätt ska vara rätt!

Ps. Man får vara barnslig om man är singel. Min låtsaskompis storkuka molgan sa det just till mig!

Ninedee @ Sunset Park 2009

Liten misshandlare, en ledsen misshandlare, en viiilsen misshandlare.

Verkligheten gör ont och är elak. Det var väl vad jag fick med mig ifrån resan till Umeå förra helgen. Nä, skämt åsido...det tycker jag inte alls. Men jag fick tyvärr ta del av en mörk sida av den verklighet vi verkar i.



Jag är inte 25 år. Jag är faktiskt 29 år. Jag blev inte heller misshandlad med en stol. Jag vet inte riktigt hur den delen av historien uppkommit. Men jag blev misshandlad av ett gäng idioter. Det var vad som hände.

Historien har jag berättat ett antal gånger efter denna händelse, så den tar jag inte igen. Men jag tänkte dela med mig av några av mina tankar om det hela, så här exakt en vecka i efterhand.

- Jag har helt fantastiska människor i min närhet. Såklart någonting som jag visste om före denna händelse. Men när någonting sådan här inträffar så får man en helt annan kvittens på det hela!

- Umeå är en riktigt fin stad, som jag helt klart skulle kunna tänka mig att bo i en vacker dag. Det var faktiskt nära att jag och Fridah flyttade dit för några år sedan (till Tomteboda), men det blev aldrig av. Jag kanske borde ge staden en ny chans?

- Spelningen med Ninedee, på Sunset park festivalen, är bland det roligaste jag gjort. Någonsin! Bilder och filmer kommer förhoppningsvis upp inom kort.

Som ni märker så väljer jag att inte skriva om mitt förakt till de människor som utför en sådan här handling. Det finns de som beskriver dessa människor på ett mycket bättre sätt än vad jag skulle kunna, med en bättre form och i ett bättre forum. Men det är trasiga människor, människor man ska tycka synd om, människor vars verklighet knappast är enkel - utan snarare svår och ingen enkel resa.

Jag tycker att denna text av Doktor Kosmos på ett bra sätt beskriver vissa av dessa människor:

"Men när mobbaren kommer hem,
då tar hans styvfar tommy livremmen och slår och
slår och slår och slår och slår och slår och slår och slår och slår,
och slår, och när mobbaren ska somna, då är han inte mobbaren,
då är han bara jerry som gråter i kudden,
liten jerry, en ledsen jerry, en viiilsen jerry"

Avslutningsvis. Verkligheten gör ont och är elak. Ibland.