Jag blir lätt känslokall. När jag jobbar för mycket alltså. Då lägger jag det som kallas "livet" åt sidan, och prioriterar statistik, rapporter och menlösa diskussioner över allting annat. Först nu på sistone har jag själv börjat inse det uppenbara, att det är idiotiskt och fel, fel fel. Livet är till för att levas nu, inte sen - när det väl är för sent.
Det tog bara 4 år och ett misshandlat hjärta att komma fram till den slutsatsen. Vad vet jag, det kanske är en naturlig uppoffring för att hitta sitt jag i en värld som har blivit rätt så hård och kall?
Nåväl. Vi lämnar det.
Jag och Felix såg ett fint barnprogram för någon dag sedan. "Funnen och vunnen". En enkel historia om ensamhet och vänskap där en pojke och en pingvin hittar varandra. Det slutade med att jag satt med ett varmt leende på läpparna och med tårar i ögonen, varpå Felix stirrade på mig med stor "Vad håller du på med?!?"-attityd. Jag förklarade och han förstod.
Ett exempel av många. Det viktiga är att allting känns annorlunda nu. Jag ser, jag känner, jag lever. På ett annat sätt än tidigare, och med innehåll - inte med yta.
Kontentan är att jag vet vad jag vill. Jag är även nog medveten om att det kanske inte riktigt kommer att bli som så. Men vet jag om det, så kan jag hantera det - och då känns det ok!
Hmm. Spretigt innehåll. Jag tror det hela är ett kärleksbrev till mig själv. Eller kanske till någon annan. Eller så är det bara en ögonblicksbild av en tanke. Vem vet?
För övrigt har jag rakat av mig skägget, känner mig mer naken än någonsin - och då skriver man lätt obegripliga saker som det ovan. Bara som en liten gardering såhär i slutet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar