Det här är jag - ett undantag.

"...som vem som helst
är jag ingen alls
för vem som helst
är jag allt..."

Paus / Ett undantag för vem som helst

Den finaste refrängen av dom alla. Så vacker, så beskrivande, så underbar...

Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå!

Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå! Umeå!

Hejdå Piteå! Vi (kanske) ses på söndag!

A nightmare on Sundsgatan 35.

Gråt! Skrik! Panik!

Jag rycker till, sliter på mig pappa-superhjältedräkten, och kastar mig in i Felix rum för att rädda han från all världens otäcka och läskiga mardrömmar.

Felix (snyftar lite lätt och säger) - Jag var rädd pappa. Dom jagade mig.

Superhjältepappan Fredrik - Vem?

Felix - Brösten pappa...kvinnobrösten!

Inte ens superhjältepappan Fredrik kunde parera den situationen på ett bra sätt.

hEj ja ba typ heteR typ freDjik typ graNberg Å ja e 29 åJ *skrattar*

Dom säger att jag är 29 år gammal. Jag säger att dom har fel.

Jag börjar på allvar tro att jag lever ett "Benjamin Button"-liv, där fram blir bak och allt känns lite hullerombuller. I ärlighetens namn är det lite Shuffle-känsla över livet. Ena dagen vaknar jag upp och agerar fotbollspappa och andra dagen vaknar jag ner och undrar var upp är?

Det är trevligt och spännande, missförstå mig inte, men visst är det ett "schizofrent" liv det här varannan-vecka livet. Det är svårt att förklara (ens för sig själv) hur man klarar av att leva och hoppa mellan två skilda världar (för i mitt fall är dessa "liv" som natt och dag), men när man väl gjort det under en längre tid så...vänjer man sig. Det känns faktiskt obekvämt att skriva, eftersom att jag en gång lovade mig själv att aldrig - aldrig! - lära mig att leva detta liv. Men det är så jag känner nu, och slutsatsen är väl den att man inte alltid ska lita på sitt gamla förstånd.

Jag kanske är 29 år ändå. När jag väl tänker efter. Tror dock jag stannar här. På rätt sida av 29, så att säga.

It's a good day to be Fredrik Granberg.

Läste någonstans att allt som kommer fram i dessa undersökningar faktiskt stämmer. Tror det var en vetenskaplig skrift av något slag. Ber om att få återkomma när jag väl hittar källan.

Enligt icke bekräftade källor så beror utfallet på att jag rakat av mig skägget. Jag väljer att tro på det hela.

I bästa fall så kan jag bidra med en känsla.

Jag blir lätt känslokall. När jag jobbar för mycket alltså. Då lägger jag det som kallas "livet" åt sidan, och prioriterar statistik, rapporter och menlösa diskussioner över allting annat. Först nu på sistone har jag själv börjat inse det uppenbara, att det är idiotiskt och fel, fel fel. Livet är till för att levas nu, inte sen - när det väl är för sent.

Det tog bara 4 år och ett misshandlat hjärta att komma fram till den slutsatsen. Vad vet jag, det kanske är en naturlig uppoffring för att hitta sitt jag i en värld som har blivit rätt så hård och kall?

Nåväl. Vi lämnar det.

Jag och Felix såg ett fint barnprogram för någon dag sedan. "Funnen och vunnen". En enkel historia om ensamhet och vänskap där en pojke och en pingvin hittar varandra. Det slutade med att jag satt med ett varmt leende på läpparna och med tårar i ögonen, varpå Felix stirrade på mig med stor "Vad håller du på med?!?"-attityd. Jag förklarade och han förstod.

Ett exempel av många. Det viktiga är att allting känns annorlunda nu. Jag ser, jag känner, jag lever. På ett annat sätt än tidigare, och med innehåll - inte med yta.

Kontentan är att jag vet vad jag vill. Jag är även nog medveten om att det kanske inte riktigt kommer att bli som så. Men vet jag om det, så kan jag hantera det - och då känns det ok!

Hmm. Spretigt innehåll. Jag tror det hela är ett kärleksbrev till mig själv. Eller kanske till någon annan. Eller så är det bara en ögonblicksbild av en tanke. Vem vet?

För övrigt har jag rakat av mig skägget, känner mig mer naken än någonsin - och då skriver man lätt obegripliga saker som det ovan. Bara som en liten gardering såhär i slutet.

[ingenting]

[ingenting] / Dina händer är fulla av blommor

Skägget i brevlådan?

Apan i buren fick sig idag ett besked om ålderdom.

Inne på jobbet följer en liten söt knatte (liten grabb på kanske 3 - 4 bast) med sin pappa på jobbet och får syn på mig när jag som mest sitter och arbetar - med sammanbiten min - framför datorn. Varpå han därefter pekar mot mig och högt och bestämt ropar "Pappa, där inne sitter det en arg gubbe!".

Jag tror det beror på skägget. Jag är egentligen en falsk gubbe som döljer sig bakom ett stort gråskimrande skägg. Jag är inte heller speciellt arg. Jag är en glad skit med strålande framtidsutsikt!

Note to self - raka dig och skaffa dig ett liv Fredrik!

Okey "dagboken", okey...jag lovar.