Nä, mamma och pappa. Jag sitter inte här en tisdag morgon och skriver i onyktert tillstånd. Syftar snarare på mitt föregående inlägg där jag plötsligt började prata om kärlek och känslor och så.
Jag borde nog egentligen inte prata om kärlek, för man ska inte prata om sådant som man inte förstår sig på. Eller kärlek till min Felix, min familj och mina vänner kan jag förstå mig på (dock är det svårt att beskriva detta på ett sätt som gör känslan rättvis) men i övrigt känner jag mig som ett frågetecken.
Nu gör jag inte ett antagande att kärlek betyder - eller behöver betyda för den delen - samma sak för alla personer. Men beroende på tid, plats, livssituation och personlighet har vi nog alla upplevt olika (eller lika) former av kärlek.
Jag har ofta upptäckt "min" känsla av kärlek när det varit försent, när det tagit slut eller tiden inte varit rättvis mot oss helt enkelt. Antagligen har jag saknat tryggheten och/eller allt man skulle göra och uppleva tillsammans med som då passerat gränsen från framtid till dröm. Eller så har jag saknat det där som man bara inte kan förklara. Eller både och...
Fast jag vet egentligen inte. För jag förstår mig inte på det hela. En vacker dag kanske jag gör det, och då ska jag skriva en bok och blir berömd och prata om kärlek på heltid. Nu ska jag återgå till mitt mer kärlekskalla liv och prata statistik på heltid. Jippie?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar