Det är en sak att trampa på vassa elaka saker vars syfte här i livet enbart är att orsaka smärta. Då kan jag acceptera smärtan och vandra (halta) vidare i livet. Men att få uppleva samma dystra smärta som en effekt av ett stökigt möte med en legogubbe, det smärtar mer i hjärta och själ än någon annanstans. Lego är något fint som symboliserar glädje och barndom, vilket inte är likställt med AjAj i foten.
Så har jag tyckt och tänkt tidigare. Nu hatar jag Lego, och allt beror på ett smärtsamt möte med följande typ.
Försökte parera situationen (efter det att jag haltat runt i lägenheten och svurit i vad som kändes en mindre evighet) genom att avlägsna huvudet från kroppen. Kändes som att leendet var än större efter det.
Jag hatar lego, och kommer att ägna resten av mitt liv åt att hata lego ännu mer och sprida elak propaganda om lego för att få alla på min sida.
1 kommentar:
Hahaha underbart!! Jag förstår dig precis :)
Skicka en kommentar