Ensamstående Fredrik.

Det har varit ett par tuffa dagar för Fredrik och hans enmansgäng.

Under söndagen när vi var och firade världens finaste och sötaste Tuva (på hennes 3-årsdag)
så fick Felix helt plötsligt feber. Från att ha varit världens piggaste lilla grabb så blev han på bara några sekunder en soffliggande liten parvel (tillsammans med sin pappa som hade "feber" efter lördagens vuxenkalas).

Mot kvällen eskalerade det hela, febern ökade och fick sällskap av en elak hosta. Varpå kvällens aktivitet för Felix bestod av att hosta, hosta och hosta och för pappan att sitta brevid och stryka panna och trösta den lille och tala elakt om alla elaka baciller med en betryggande "det blir snart bättre"-röst.

En pappa har inte alltid rätt. Under måndagen blev precis allt värre. Febern ökade (ca 40 grader) och hostan gjorde att Felix lät som en Exorcist-påverkad Linda Blair. Mindre trevligt med andra ord. Mitt i allt detta elända blev jag då tvungen att ta med min utslagne kämpe till Furunäsets vårdcentral (man hade visst tagit julledigt på annat håll) och där fick vi vänta på hjälp i en längre evighet och Felix grät, grät, och grät.

Till slut kom farbror doktor och berättade att Felix hade fått besök av krupphosta, varpå det blev behandling med kortisontabletter samt att han fick inhalera adrenalin för att minska på hostan. Som present för att han varit så duktig så fick han en ful gul plastgroda. Jag fick inget alls. Jag blev förbannad, suckade högt och sedan bar det av till närmaste apotek för att hämta ut mirakelkuren Mollipect (hostmedicin).

Ibland är det kul att stå i kö. Det är sällan, men t.ex. när man ska ut på krogen och pratar med roligt folk och glömmer bort tiden och livet och allt som är tråkigt. Apoteket är inte lika med krogen, och med en bunt sjuklingar som snörvlar, hostar och är allmänt jävliga så var de 45 minuter jag fick vänta i kön ett rent jävla helvete. Då ska det tilläggas att Felix vid detta tillfälle satt kvar i bilen och väntade eftersom att det visar sig att jag är ensamstående och då är man visst själv som måste lösa alla sådana här svårigheter.

Nåväl. Vi hoppar raskt till tisdagen, dagen då allt skulle ordna sig. Trodde jag alltså. Jag hade fel, vilket jag bevisligen haft ganska så ofta de senaste dagarna. Hoppas och tror (och vet) att det är en isolerad förteelse.

Dagen började på topp, med en pigg och extremt snacksalig liten Felix. Men efter middag så gick vi från toppen till botten (igen), febern rusade tillbaks, hostan var värre än någonsin och nu hade han dessutom ett öra som smärtade rejält (som pricken över det magiska i:et).

Felix grät och ville vara med sin mamma, varpå det slutade med att pappa, mamma och son begav sig till akuten. Där var det i det närmsta samma episod som vid tidigare besök på vårdcentralen, varpå jag inte drar detaljerna en gång till. Det visade sig i alla fall att han inte hade öroninflammation...än. Men att det var ett rejält ökat tryck i hans öra.

Natten (mot idag) blev en rejält stökig och jobbig natt. Felix låg och grät och grät och grät och det var inte helt lätt att vara pappa Fredrik i det läget. Felix önskade sig gång på gång att jag och hans mamma skulle vara tillsammans igen så att han kunde få mysa och få tröst av oss samtidigt, och en massa annat sånt där som gör att man inte känner sig som världens bästa pappa.

Men, nu är julafton här och Felix mår (peppar, peppar, ta i trä) bättre. Han har fått öppna fler julklappar och är på ett riktigt bra humör. Om ett tag ska han bege sig till sin mamma för att fira jul och nyår med dom. Varpå jag ska ta och försöka återhämta mig efter dessa jobbiga dagar.

Ibland är det inte helt enkelt att vara en ensamstående Fredrik.