Det mörka ljuset: #2 - Lyckan

Min favorit hittills, med ett typ av Sopranos-avslut. "Ett slut utan avslut" är ju lite den tes och det tema jag arbetar efter. Det är vad detta projekt handlar om.

Jag lät för övrigt Felix rita skisser till #1 och det blev RIKTIGT bra. Men i längden vill jag hitta en annan inriktning. Jag ska försöka rita något eget, med hjälp av viss vägledning. Det kommer att bli svårt, men är ändå något jag ser fram emot. Att hitta exakt rätt ton och stämning är av högsta vikt just nu.

Det mörka ljuset: #1 - Uppvaknandet

Allt ska ses som skisser i ett YTTERST tidigt skede av detta projekt. Någon kreativ och kunnig person ska få hjälpa mig med illustrationen. Men det ger ett hum om vad jag vill uppnå (hoppas jag). Komplexa funderingar om livet i ett enkelt format.

Jag vill ha det där du sa om himmelen, om evighet

...jag vill dit, så låt mig få falla i, falla i din jord.

Vinterblom, Gustaf Spetz

Kan redan nu säga att detta är årets låt på årets platta. Fullkomligt magisk musik. Lyssna själv, vetja.

Gustaf Spetz – Saknaden

5 år senare, och kat är fortfarande kat.

Skriver sällan nuförtiden. För sällan. Men med Facebook, Twitter, Instagram, etc. är inte behovet lika stort. Dessutom blir man lat, som en effekt av alla dessa sociala flöden. Med färre och färre tecken ska man beskriva sitt här och nu. Vilket ju är bra, men det gör att en bloggtext på några hundra/tusen tecken mer, känns som en novell att skriva i ren jämförelse. Det orkar man ju inte. Det förstår ju alla.

Men jag läser ofta igenom det jag skrivit under dessa år. Vilket får mig att skratta. Där ett tag blev det riktigt bra (tyckte jag såklart inte då).

Så vi tar en repris på ett gammalt inlägg. Det passar bra, då sommaren i stort handlar om reprisomgångar i alla dess format.

Ps. Jag är fortfarande lika osmidig, och kat ÄR fortfarande kat.

http://fredrikgranberg.blogspot.se/2008/08/osmidigt-fredrik.html

Favorithobby (?): Connect the (social media) dots.

Prick-till-prick. Vilken - direkt - tragisk översättning. Det fick bli en svengelsk-titel tack vare den problematiken. Det får ni leva med. OK?

Nåväl. Nu över till kvällens ämne.

Jag gillar social media. Vilket man kan härleda till att jag gillar internet och det digitala samhälle som vi lever i idag. Men det behöver vi inte gräva djupare i här och nu. Vi nöjer oss med att jag gillar social media. Det är all bakgrundsfakta vi behöver för att gå vidare.

Jag använder social media dagligen, och har säkert någon form av beroende. Med det samlar jag på mig en hel del intryck av mina egna, och andras, beteenden på allt ifrån Facebook till Twitter.

Utifrån dessa intryck fascineras jag dagligen av följande (ett urval):
- Hur ärliga och direkta vissa är
- Hur falska och tillgjorda andra är
- Hur roligt vissa verkar ha det
- Hur tråkigt andra verkar ha det
(detta upplägg kan fortgå ett bra tag till, men jag besparar er den upprepningen. Istället kan vi konstatera hur LIKA alla är - även om man vid första anblick kan tycka annars)

Vad menar jag då med det?

Jo, för alla (oavsett hur pass ärlig/falsk/rolig/tråkig du må vara) handlar det mesta om att eftersöka någon form av bekräftelse. Direkt eller indirekt. Givetvis gäller även detta mig själv (detta blogginlägg är väl ett bra exempel, va?), men nu är det jag som skriver så jag väljer att fokusera på alla andra.

Det klassiska exemplet, som jag fortsatt tycker är udda (läs: ett R-O-P efter bekräftelse), är när man via Facebook checkar in sig på vårdcentral/lasarett/akuten. Nu kanske det finns någon fantastisk bra grej med detta som jag helt missat. Så om jag med detta trampar någon på tårna, och helt missat POÄNGEN, så får jag väl be om ursäkt. Eller snarare om en förklaring om vad just poängen är. Tack på förhand!

Fast det var egentligen inte detta jag skulle skriva om. Jag halkade in på ett sidospår.

Titeln syftar istället till det faktum att jag ständigt, nyfiken som jag är, upptäcker hur allt (nåja) hänger samman. Hur de sociala nätverken blir synliggjorda på ett helt nytt sätt. De digitala fotspår vi lämnar av oss visar att kompis X faktiskt känner kompis Y och är bekant med kompis Z (obs! namnen på kompisarna är tillgjorda, då dessa vill vara anonyma). Det har blivit till något av en hobby av att upptäcka alla dessa kompisnät, utifrån mitt eget.

Med det vill jag ha sagt...egentligen ingenting alls (mitt sidospår var nog, med facit i hand, mer intressant). Jag vill mer konstatera att det jag som liten tyckte om att göra på papper (prick-till-prick) tycker jag fortsatt är roligt. Men nu på ett digitaliserat sätt, via social media.

Så det så.

The Perks of Being a Fredrik Granberg.

Fördelarna med att vara mig är många. Men det var inte det jag tänkte skriva om.

Istället vill jag rekommendera en fantastisk film. Ett lysande drama med ett tungt innehåll som talar direkt till hjärtat. Dessutom med ett må-bra-soundtrack som utmärker sig och är en viktig del av filmens budskap.

Klippet nedan är en direkt spoiler. Men jag lägger till det ändå. Så, ni ska alltså först se filmen. Sedan kan ni återvända och kika in klippet. Tro mig, jag är säker på att ni kommer att vilja göra det.

Budskapet är viktigt, vackert och tydligt och jag är av den åsikten att alla ungdomar (rättelse: ALLA, oavsett ålder) borde se, lyssna och ta åt sig. 

Fredrik Dies at the End.

Kvällens film.

SOM jag har längtat. Regissören Don Coscarelli (som tidigare gjort bl.a. kultfilmen "Bubba Ho-Tep") är en favorit som gör film som ingen annan. Ofta en unik mix av fiktion och verklighet med en stark visuell presentation. Jag vill likna hans film med en tidig David Cronenberg (sent 70-tal/tidigt 80-tal), vilket enligt min bedömning är bästa möjliga betyg.