Jag skrev en gång om hur pass svårt det är att beskriva kärleken till ett barn. Jag gjorde sedan ett halvdant försök. 4 år senare är det dock intressant att ta del av orden. Jag tror även att Felix kommer att uppskatta det hela när han i vuxen ålder läser igenom texten.
Länk nedan till det inlägget, ifall någon är intresserad:
Hursomhelst. Denna blogg ska handla om den andra sidan av denna kärlek. Det vill säga, kärleken till sina föräldrar.
Felix tycker att det är jobbigt att prata känslor. Det märker man på han, när man berör ämnet. De gånger jag säger "Jag älskar dig" bemöts ofta av ett "Jamen jag vet ju om det. Du behöver inte säga det varje kväll".
Men för några veckor sedan utspelade sig följande. Felix skulle sova i min säng, och jag märkte att det var någonting han låg och funderade på. Uppfattade han även som aningen nedstämd. Så jag började med några kontrollfrågor, för att kunna klura fram vad det hela rörde sig om.
Efter ett tag har jag betat mig ner på en nivå som sedan utmynnar i en förlösande effekt. Felix börjar storgråta, och det kommer sedan fram att han bär med sig en rädsla. En rädsla för att någonting ska hända alla de han håller kärt. Han uttrycker det först med orden, "Pappa, jag är så rädd för att någonting ska hända dig och mamma".
Vi pratade sedan vidare, och hade ett väldigt bra samtal. Om livet, och allt däremellan.
Ett oerhört fint ögonblick för mig som förälder. När man kommer nära sitt barn. Men framförallt, då man med en reaktion och situation får med sig någonting som är svårt att beskriva.
Jag är själv inte den bästa på att förklara för mina föräldrar att jag älskar dom. Det blir allt för sällan. På sin höjd med en kram här eller där. Men jag ska bli bättre. Detta inlägg får väl ses som ett första steg mot det målet.
