Just idag är jag inte lika duktig.

Kl. är 11:19, och jag har redan hunnit:
- vakna

Ge mig två timmar.

Jag är på god väg...

Just idag är jag duktig.

Kl. är 07:03, och jag har redan hunnit:
- Diska samt dammsugit hela lägenheten
- Skicka iväg 2 arbetsrelaterade mail och 1 privat
- Laddat ner 8 avsnitt av 24 (s08) och konverterat dessa till ett lämpligt videoformat för min iPod
- Lyssna igenom Kents senaste album "Röd" (uppladdning inför Söndagens konsert)
- Duscha av Felix och klippt hans naglar
- Boka 2 resor till Stockholm (1 med jobbet, 1 privat)
- Sett på ett nyhetsinslag
- Läst Piteå-tidningen

Med detta tempo har jag antagligen löst världsfreden inom en timme...

Tydligt budskap?

"Garagekonst" när den är som bäst. Budskapet är tydligt och konkret, och den som fortsätter äta kött efter att ha tagit del av detta förstår jag mig inte på.

Det kanske är dags att k-märka garaget under p-däcket? En vacker (?) tidsbild av en svunnen tid.

Fredrik hjärta Fredrik.

Vill förtydliga att mitt föregående inlägg INTE på något sätt är ett kärleksbrev till Frida. Det är och förblir ett kärleksbrev till mig själv - för att jag är en fin människa som vågar vara öppen med det som många stänger inne, och som andra inte har. Känslan av kärlek, och känslan av livet på det sätt som det ska kännas vid.

(2922) days of .....h.

Ibland blir jag glad för att Fridah numera skriver och kallar sig själv för Frida. Varför? För Fridah är min. Hon är den jag saknar. Den jag vill ha. Min definition av kärlek. Min känsla av allt som ska beskriva hopp, tro och framtid. Ett H. Ett litet h.

En obetydlig skillnad för alla. Antagligen för Frida med. Men när hon (om hon?) läser det här - kanske även hon inser en sak eller två. Att det betyder allt för mig. Även några år senare. Då ingen annan än jag tänker på det. Varje dag. Varje sekund. Varje del av mitt liv. Den där Fridah. Hon som är min retsamma tanke av "det där jag en gång hade men aldrig mer kommer att ha". Hon som är det. Det som alla letar. Det som alla vill ha.

Fridah.

Dock är min bittra text inte bitter i sig. Den är glad och fin och betänksam. Den är min, och den är jag. Den är det jag egentligen vill beskriva på ett bättre sätt än så här. Men som jag ändå väljer att publicera. Varför? För att det här är jag exakt just nu (10-02-14, 02:46), och det finns inget annat ögonblick som fångar just det här. Exakt just därför är det här ett viktigt inslag. Ett sådant som ska vara kvar. Fastän jag imorgon kanske reflekterar och går vidare. Sanningen i sig om livets oberäkneliga och föränderliga jag. Sanningen om jag. Fredrik Granberg. En människa i mängden. I ständig jakt på det där som jag eller ingen kan definiera...

Fridah?

(???) days of Linnéa.

Ja, exakt så känner jag just nu. Med det har jag sagt allt och ingenting alls. Beroende på vem som läser. Förstås.