Apan.

Krister, make och far, vaknar upp i efterdyningarna av en tragedi. Fångad i vardagens krav finns det snart ingenstans att fly och Krister blir tvingad att konfrontera sina handlingar. Apan handlar om viljan att hålla fast vid alla de saker som redan gått förlorade. Om att långsamt vakna upp till en ny verklighet och förstå vad som finns kvar då allt du en gång hade är förlorat.

En intressant film som har premiär imorgon. Olle Sarri, som då spelar Krister, hölls vid inspelningen ovetande om historien och instruerades före varje scen på ett ungefär om vad som skulle ske. Så mycket av hans skådespel baseras på äkta känslor/reaktioner och en stor del improvisation. Detta tillvägagångssätt har väckt ett stort intresse i filmvärlden, och filmen blev en stor succé vid Torontos filmfestival tidigare under året.

Det är Jesper Ganslandt, en av personerna bakom "Farväl Falkenberg, som ligger bakom historien och som regisserat filmen. Det gör det hela än mer intressant.

Om jag skriver om hur jag inte kan förstå men att jag saknar dig ändå - förstår jag då?

Jag tycker att kärlek är intressant. Det finns med i det mesta vi beskriver och diskuterar (i olika form och uttryck), samtidigt som vi alla mer eller mindre har olika referensramar för att kunna göra just detta (ålder, ras, kön, samhällsklass, etc.). Vilket medför att vi tror oss prata om kärlek utifrån samma definition, medan vi i själva verket inte alltid kan göra det. Det går helt klart att dra liknelser till hur vi tolkar religion utifrån samma tes.

För mig är kärlek en känsla om en känsla jag gillar men inte förstår mig på. Den finns hela tiden där, och nu menar jag verkligen hela tiden, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Ska jag ta emot den med öppna armar, gnugga den i håret och säga "Jag gillar dig", eller ska jag gå förbi den och medvetet kasta blicken i motsatt riktning när våra vägar möts?

Det är när jag saknar någon som jag känner någonting som man säkert kallar saknad/längtan men som jag då väljer att kalla kärlek. Nackdelen med detta scenario är att jag är en sådan filur att jag ofta (läs: alltid) känner så när det är för sent. Med "för sent" syftar jag på att det inte finns någon rimlig möjlighet att fortsätta. Relationen är "misshandlad" på ett eller annat sätt eller så är den osynkroniserad på ett sätt där tid och plats måste skilja oss åt.

Då kan jag bli ledsen. Lyssna på när Håkan sjunger "Jag vet att du är ledsen, Jag är ledsen med, För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde vara". Fundera och grubbla tills dess att jag kommer på mig själv med att tänka; vad kände jag ens...var det kärlek?

Svaret är antagligen både ja och nej. Oavsett så är det ändå en förbrukad chans till att lära känna denna fina känsla. Det är någonting man inte ska tänka på så mycket. Det är vad som har varit, inte vad som kommer att vara.

Istället ska jag ladda om. Blicka framåt. Kanske skriva en text om hur jag saknar just dig. Först då kanske jag förstår.

Glad Fredrik. Ledsen Fredrik. Glad Fredrik.

Intressant det där, med hur jag måste vara glad för att sedan kunna vara ledsen. De där känslorna går liksom hand i hand för mig, och säker för många andra med.

Det är lite som Alfons farmor beskriver i en böckerna om hur viktigt och bra det är att Alfons och hans Pappa har det tråkigt, så att dom sedan kan känna av det som är roligt. Bra liknelse Fredrik, tror jag hädanefter enbart ska dra liknelser till den fina och trygga Alfons-världen.

Jag gillar Alfons böckerna, och jag har som mål att bli som Alfons pappa när jag blir stor och vuxen. Röka pipa, läsa tidning och prata med en trygg och varm röst. Det kan helt klart vara någonting att sträva emot. Men jag kanske inte borde sträva efter att leva ensam resten av livet?

Jag har höga krav. Väldigt höga krav. Alltså på en eventuell framtida partner. Det intressanta är att jag inte riktigt kan beskriva dessa. De finns där. Någonstans. Men jag kan nog inte sätta ord på dom. Till viss del beror detta på att jag varit singel ett längre tag. Då blir man bekväm och man trivs med att slänga smutsiga sockar och kalsonger på golvet och sedan låta dom ligga där i några år, bara för att man "kan göra så, det är ingen som bryr sig och kommer att lägga sig i detta beslut". Sedan kan jag ligga och se på serier en hel dag (vecka) om jag så vill. Jag behöver inte ens laga mat. Jag behöver inte ens tänka på att laga mat. Jag behöver inte ens tänka...

Det där sista är det som gjorde mig väldigt ledsen igår. När man lever efter ett visst mönster. När man blir för bekväm. När en tanke och strävan om förändring och utveckling aldrig blir mer än just en tanke. Då har man hamnat fel. Tyvärr tror jag många människor hamnar längs efter dessa spår. Oj vad många relationer man ser och känner av som hamnat i detta läge. Kärlek är inte (och kanske aldrig varit?) en del av dessa relationer. Men man lever tillsammans för att det är bekvämt. Sedan är man rädd för ensamhet. Det kan jag förstå. Men jag kan inte förstå eller respektera ett beslut där man medvetet (eller omedvetet) väljer att inte vara lycklig.

Jag hörde ett pling. Jag satte mig ner vid köksbordet. En sen och snabb middag a'la micromat. Det smakade menlöst, men det smakade ändå mat. Det var mörkt och ovanligt tyst. Tyst i en lägenhet och vid en plats där det varannan vecka finns liv, glädje och en glad och fin Felix. Som jag älskar min Felix. Det går inte ens att beskriva så jag ska inte ens försöka. Men tanken och känslan av att han inte var där slog mig hårt, och den bieffekt som detta "varannan-vecka-liv" består av gjorde sig tydlig. Det gör att jag de veckor Felix inte är hos mig arbetar så pass mycket så att jag inte ens ska orka känna denna saknad.

Det jag beskriver är också mitt mönster. Min skiva som hakat upp sig på samma spår. Min medvetenhet om detta gjorde mig ledsen. Vilket jag är glad för. För det gav mig underlag nog för att kunna reflektera över de senaste månaderna. Någonting jag skjutit framför mig under en längre tid. Kanske även material nog att kunna hoppa vidare till ett nytt spår? Vem vet. Inte jag i alla fall.

Det här blev splittrat. Det här blev bra. Det här blev...jag.

Det ser inte ut som kärlek, men det är kärlek (2 år senare).

Hittade just denna vimmelbild på nätet.



Vill bara klargöra att jag inte försöker krama ihjäl Öla, det där är bara mitt sätt att visa kärlek på.

Ett 2 år gammalt avtryck från min gamla blogg. Gillar bilden!

Fyra bilder av det dagliga livet från en 6-årings perspektiv.

1. Någon typ av "enkät" där Felix själv bockat för det han tycker är "coolt". Teater hamnade utanför listan, och uttrycket "för tjugondes" är enligt Felix någon form av barnsvordom.

2. Elias B är en kille som går i ettan och som Felix ser upp till. Han springer omkring, är stökig och pekar finger åt allt och alla (vilket även syns på bilden). Utan tvekan Felix stora favorit för stunden.

3. "JagLG" är vad det står, och översatt är det lika med "Jag Lindahl Granberg". Ett självporträtt där Felix hanterar knivar, vapen och sköldar som om han aldrig gjort annat.

4. "PappaG" är lika med "Pappa Granberg". En stökig typ, med skägg och som springer runt och säger "Koko" mest hela tiden. Vilket enligt Felix också är en barnsvordom. Detta samtidigt som han levererar den klassiska "V" som i Victory posén. Detta är då alltså jag. Ett klockrent porträtt må jag säga :)

Hej jag heter Felix och jag är ett charmtroll!

Jakten på Röd november.

Den 6 november släpps Kents nya studioalbum "Röd", och redan idag kan man premiärlyssna på singeln "Töntarna" på Spotify (släpps i handeln den 12 oktober).



Livet känns underbart, denna nyhet slog verkligen ner som en trevlig blixt från klar himmel!

Varför kan det inte vara den 6 november idag? Va? Va? Va? Va? Va? ...

Glädje x 2.

Den 14 oktober kommer två nya studioalbum av och med Markus Krunegård, med titlarna "Prinsen av Peking" och "Lev som en Gris, Dö som en Hund"



Sex av de nya låtarna finns i akustiska PSL-versioner.

1.New York
2.Mitt kvarter
3.Allt gör mindre ont sen
4.Lika barn leka bra
5.Barn från Rödastan
6.Trelleborg – Travemünde – Världen

Det här blir nog bra ska ni se.

Ikväll har jag ätit tacos, sett på idol och fredagsmyst.

Note to self: sluta vara en parodi av ditt autografjagande jag!

Autografjagad Fredrik.

Till vardags är jag en enkel människa. Tråkig, ful och likadan som alla andra. Men när ni vanliga dödliga människor sätter er ner och äter tacos, ser på idol och pratar fredagsmys, då förvandlas jag till - en autografjagad fredrik.

Med andra ord en obeskrivbart stor gåva till mänskligheten som alla vill ha autografen av!!!

...eller i alla fall Jani 22 år från Umeå.

http://www.nojesmagasinet.se/umea/?cat=119&art=2006