Året är 2004. Jag är 25 år. Klockan är strax vid midnatt. Efter en hektisk dag med pulkåkning, hälsa på bekanta och allmänt familjemys så ligger mamma Fridah och Felix och ZzZz sött medan pappa Fredrik firar vidare på egen hand.
Med kameran i högsta hugg (den som max kunde fånga 10 sekunders filmklipp) filmar jag raketer som smäller, folk som kramar om varandra på gården utanför och allas vår Jan Malmsjö som firar in det nya året.
Saknar jag det här?
onsdag, december 31, 2008
tisdag, december 30, 2008
Röda fingrar.
Jag skulle ta hand om Annes blomma under hennes ledighet. Det gick sisådär. Den ser rätt så bekymrad och död ut. Jag gav den kärlek. Jag gav den vatten. Hur kunde det sluta så illa ändå?!?
måndag, december 29, 2008
söndag, december 28, 2008
lördag, december 27, 2008
Låt Fredrik komma in.
Vi såg den uppmärksammade och kritikerrosade svenska filmen "Låt den rätte komma in" igår, och jag blev imponerad, berörd och glad över att det fortfarande finns ett hopp för svensk film (efter några tunga år).
Vill lyfta fram skådespeleriet, stämningen och framförallt fotot som är underbart. Allt ifrån (ovanligt) närgångna bilder som visa känslor mer tydligt än vad de vanligtvis lyckas fånga på film till de stillsamma och utdragna panoreringarna.
Intressant också att se en svensk film med bra specialeffekter (bortsett från "attackerad av katter"-scenen som känns lite väl plastig och påklistrad).
Hittade den underbara slutscenen på YouTube, och vill såklart dela med mig av den till er. Dock rekommenderar jag att ni först ser filmen. Spoiler alert med andra ord!
Vill lyfta fram skådespeleriet, stämningen och framförallt fotot som är underbart. Allt ifrån (ovanligt) närgångna bilder som visa känslor mer tydligt än vad de vanligtvis lyckas fånga på film till de stillsamma och utdragna panoreringarna.
Intressant också att se en svensk film med bra specialeffekter (bortsett från "attackerad av katter"-scenen som känns lite väl plastig och påklistrad).
Hittade den underbara slutscenen på YouTube, och vill såklart dela med mig av den till er. Dock rekommenderar jag att ni först ser filmen. Spoiler alert med andra ord!
Gubben i buren.
Känner mig som en turist som står på ett Zoo och spanar in de vilda djuren, tar kort och tisslar och tasslar, skrattar och pekar. Frånsett då att detta är Piteå, jag står i mitt köksfönster och ser hur en äldre herre under 10 minuter försökt ta sig över snövallen för att nå en burk som ligger en bit in.
Det här är ett rätt elakt inlägg när jag tänker efter. Jag kanske borde ha hjälpt till? Äh! Världen är elak, jag faller lätt för grupptryck, det var så här det fick bli!
Det här är ett rätt elakt inlägg när jag tänker efter. Jag kanske borde ha hjälpt till? Äh! Världen är elak, jag faller lätt för grupptryck, det var så här det fick bli!
onsdag, december 24, 2008
Ensamstående Fredrik.
Det har varit ett par tuffa dagar för Fredrik och hans enmansgäng.
Under söndagen när vi var och firade världens finaste och sötaste Tuva (på hennes 3-årsdag)
så fick Felix helt plötsligt feber. Från att ha varit världens piggaste lilla grabb så blev han på bara några sekunder en soffliggande liten parvel (tillsammans med sin pappa som hade "feber" efter lördagens vuxenkalas).
Mot kvällen eskalerade det hela, febern ökade och fick sällskap av en elak hosta. Varpå kvällens aktivitet för Felix bestod av att hosta, hosta och hosta och för pappan att sitta brevid och stryka panna och trösta den lille och tala elakt om alla elaka baciller med en betryggande "det blir snart bättre"-röst.
En pappa har inte alltid rätt. Under måndagen blev precis allt värre. Febern ökade (ca 40 grader) och hostan gjorde att Felix lät som en Exorcist-påverkad Linda Blair. Mindre trevligt med andra ord. Mitt i allt detta elända blev jag då tvungen att ta med min utslagne kämpe till Furunäsets vårdcentral (man hade visst tagit julledigt på annat håll) och där fick vi vänta på hjälp i en längre evighet och Felix grät, grät, och grät.
Till slut kom farbror doktor och berättade att Felix hade fått besök av krupphosta, varpå det blev behandling med kortisontabletter samt att han fick inhalera adrenalin för att minska på hostan. Som present för att han varit så duktig så fick han en ful gul plastgroda. Jag fick inget alls. Jag blev förbannad, suckade högt och sedan bar det av till närmaste apotek för att hämta ut mirakelkuren Mollipect (hostmedicin).
Ibland är det kul att stå i kö. Det är sällan, men t.ex. när man ska ut på krogen och pratar med roligt folk och glömmer bort tiden och livet och allt som är tråkigt. Apoteket är inte lika med krogen, och med en bunt sjuklingar som snörvlar, hostar och är allmänt jävliga så var de 45 minuter jag fick vänta i kön ett rent jävla helvete. Då ska det tilläggas att Felix vid detta tillfälle satt kvar i bilen och väntade eftersom att det visar sig att jag är ensamstående och då är man visst själv som måste lösa alla sådana här svårigheter.
Nåväl. Vi hoppar raskt till tisdagen, dagen då allt skulle ordna sig. Trodde jag alltså. Jag hade fel, vilket jag bevisligen haft ganska så ofta de senaste dagarna. Hoppas och tror (och vet) att det är en isolerad förteelse.
Dagen började på topp, med en pigg och extremt snacksalig liten Felix. Men efter middag så gick vi från toppen till botten (igen), febern rusade tillbaks, hostan var värre än någonsin och nu hade han dessutom ett öra som smärtade rejält (som pricken över det magiska i:et).
Felix grät och ville vara med sin mamma, varpå det slutade med att pappa, mamma och son begav sig till akuten. Där var det i det närmsta samma episod som vid tidigare besök på vårdcentralen, varpå jag inte drar detaljerna en gång till. Det visade sig i alla fall att han inte hade öroninflammation...än. Men att det var ett rejält ökat tryck i hans öra.
Natten (mot idag) blev en rejält stökig och jobbig natt. Felix låg och grät och grät och grät och det var inte helt lätt att vara pappa Fredrik i det läget. Felix önskade sig gång på gång att jag och hans mamma skulle vara tillsammans igen så att han kunde få mysa och få tröst av oss samtidigt, och en massa annat sånt där som gör att man inte känner sig som världens bästa pappa.
Men, nu är julafton här och Felix mår (peppar, peppar, ta i trä) bättre. Han har fått öppna fler julklappar och är på ett riktigt bra humör. Om ett tag ska han bege sig till sin mamma för att fira jul och nyår med dom. Varpå jag ska ta och försöka återhämta mig efter dessa jobbiga dagar.
Ibland är det inte helt enkelt att vara en ensamstående Fredrik.
Under söndagen när vi var och firade världens finaste och sötaste Tuva (på hennes 3-årsdag)
så fick Felix helt plötsligt feber. Från att ha varit världens piggaste lilla grabb så blev han på bara några sekunder en soffliggande liten parvel (tillsammans med sin pappa som hade "feber" efter lördagens vuxenkalas).
Mot kvällen eskalerade det hela, febern ökade och fick sällskap av en elak hosta. Varpå kvällens aktivitet för Felix bestod av att hosta, hosta och hosta och för pappan att sitta brevid och stryka panna och trösta den lille och tala elakt om alla elaka baciller med en betryggande "det blir snart bättre"-röst.
En pappa har inte alltid rätt. Under måndagen blev precis allt värre. Febern ökade (ca 40 grader) och hostan gjorde att Felix lät som en Exorcist-påverkad Linda Blair. Mindre trevligt med andra ord. Mitt i allt detta elända blev jag då tvungen att ta med min utslagne kämpe till Furunäsets vårdcentral (man hade visst tagit julledigt på annat håll) och där fick vi vänta på hjälp i en längre evighet och Felix grät, grät, och grät.
Till slut kom farbror doktor och berättade att Felix hade fått besök av krupphosta, varpå det blev behandling med kortisontabletter samt att han fick inhalera adrenalin för att minska på hostan. Som present för att han varit så duktig så fick han en ful gul plastgroda. Jag fick inget alls. Jag blev förbannad, suckade högt och sedan bar det av till närmaste apotek för att hämta ut mirakelkuren Mollipect (hostmedicin).
Ibland är det kul att stå i kö. Det är sällan, men t.ex. när man ska ut på krogen och pratar med roligt folk och glömmer bort tiden och livet och allt som är tråkigt. Apoteket är inte lika med krogen, och med en bunt sjuklingar som snörvlar, hostar och är allmänt jävliga så var de 45 minuter jag fick vänta i kön ett rent jävla helvete. Då ska det tilläggas att Felix vid detta tillfälle satt kvar i bilen och väntade eftersom att det visar sig att jag är ensamstående och då är man visst själv som måste lösa alla sådana här svårigheter.
Nåväl. Vi hoppar raskt till tisdagen, dagen då allt skulle ordna sig. Trodde jag alltså. Jag hade fel, vilket jag bevisligen haft ganska så ofta de senaste dagarna. Hoppas och tror (och vet) att det är en isolerad förteelse.
Dagen började på topp, med en pigg och extremt snacksalig liten Felix. Men efter middag så gick vi från toppen till botten (igen), febern rusade tillbaks, hostan var värre än någonsin och nu hade han dessutom ett öra som smärtade rejält (som pricken över det magiska i:et).
Felix grät och ville vara med sin mamma, varpå det slutade med att pappa, mamma och son begav sig till akuten. Där var det i det närmsta samma episod som vid tidigare besök på vårdcentralen, varpå jag inte drar detaljerna en gång till. Det visade sig i alla fall att han inte hade öroninflammation...än. Men att det var ett rejält ökat tryck i hans öra.
Natten (mot idag) blev en rejält stökig och jobbig natt. Felix låg och grät och grät och grät och det var inte helt lätt att vara pappa Fredrik i det läget. Felix önskade sig gång på gång att jag och hans mamma skulle vara tillsammans igen så att han kunde få mysa och få tröst av oss samtidigt, och en massa annat sånt där som gör att man inte känner sig som världens bästa pappa.
Men, nu är julafton här och Felix mår (peppar, peppar, ta i trä) bättre. Han har fått öppna fler julklappar och är på ett riktigt bra humör. Om ett tag ska han bege sig till sin mamma för att fira jul och nyår med dom. Varpå jag ska ta och försöka återhämta mig efter dessa jobbiga dagar.
Ibland är det inte helt enkelt att vara en ensamstående Fredrik.
lördag, december 20, 2008
torsdag, december 18, 2008
Sammanfattar mig som person ganska bra.
"... Jag fattade allt och ingenting..."
Markus Krunegård / Jag är en vampyr
Markus Krunegård / Jag är en vampyr
onsdag, december 17, 2008
Först på plats.
"20 fribiljetter till Thank God Its X-Mas på Piteå Stadshotell i helgen utdelas till de 20 första som visar detta SMS på hemmakväll i Piteå. Info: www.pdol.se"
En (rask) promenad senare så var jag en stolt ägare av en fribiljett. Yihaaa babes!
En (rask) promenad senare så var jag en stolt ägare av en fribiljett. Yihaaa babes!
Jag saknar min söta lilla pepparkaksgubbe.
Felix, 8 månader gammal, Julen 2003.
Det är inte bara något man säger. Tiden går alldeles för fort.
tisdag, december 16, 2008
Hej då Aditro.
Allmänt vettig? Check!
Uthållig? Check!
Talar bra svenska? Check!
Det här är jobbet jag letat efter hela tiden, utan att direkt veta om det. Med en (eventuell) månadsinkomst på mellan 16 - 20 000 kr kan jag lätt bli kung i Piteå. Då kan jag kanske börja hänga med OMY-gänget och bli populär på riktigt.
måndag, december 15, 2008
The face of pure evil.
Jag har trampat på många legogubbar under mina dagar. Det hör till rollen som pappa och det är en alltid lika smärtsam upplevelse som jag inte önskar ens min värsta fiende.
Det är en sak att trampa på vassa elaka saker vars syfte här i livet enbart är att orsaka smärta. Då kan jag acceptera smärtan och vandra (halta) vidare i livet. Men att få uppleva samma dystra smärta som en effekt av ett stökigt möte med en legogubbe, det smärtar mer i hjärta och själ än någon annanstans. Lego är något fint som symboliserar glädje och barndom, vilket inte är likställt med AjAj i foten.
Så har jag tyckt och tänkt tidigare. Nu hatar jag Lego, och allt beror på ett smärtsamt möte med följande typ.
Försökte parera situationen (efter det att jag haltat runt i lägenheten och svurit i vad som kändes en mindre evighet) genom att avlägsna huvudet från kroppen. Kändes som att leendet var än större efter det.
Jag hatar lego, och kommer att ägna resten av mitt liv åt att hata lego ännu mer och sprida elak propaganda om lego för att få alla på min sida.
Det är en sak att trampa på vassa elaka saker vars syfte här i livet enbart är att orsaka smärta. Då kan jag acceptera smärtan och vandra (halta) vidare i livet. Men att få uppleva samma dystra smärta som en effekt av ett stökigt möte med en legogubbe, det smärtar mer i hjärta och själ än någon annanstans. Lego är något fint som symboliserar glädje och barndom, vilket inte är likställt med AjAj i foten.
Så har jag tyckt och tänkt tidigare. Nu hatar jag Lego, och allt beror på ett smärtsamt möte med följande typ.
Försökte parera situationen (efter det att jag haltat runt i lägenheten och svurit i vad som kändes en mindre evighet) genom att avlägsna huvudet från kroppen. Kändes som att leendet var än större efter det.
Jag hatar lego, och kommer att ägna resten av mitt liv åt att hata lego ännu mer och sprida elak propaganda om lego för att få alla på min sida.
torsdag, december 11, 2008
Varför? Därför!
Felix är mitt uppe i en period av "Varför? Därför!"-mentalitet. Alla direkta frågor jag ställer (t.ex. Varför har du inte tagit på dig kläderna? Varför har du inte städat ditt rum än?) möts av en hånflin och ett efterföljande "Därför!". Även om jag utåt sett följer upp detta som vilken frustrerad pappa/mamma som helst gör, så ler/skrattar jag gott inombords eftersom att det hela såklart är charmigt till tusen.
Som en effekt (motreaktion) av det hela har jag anammat denna metod, och är nu i Felix ögon en ytterst jobbig (och framförallt töntig) pappa. Exempel på Felix/Fredrik dialog nedan:
- Varför tog du en godis av mig? Därför!
- Varför får inte jag spela (tv-spel)? Därför!
- Varför måste vi äta blodpudding? Därför!
- Varför är du så stark? Därför! (Obs! Denna fråga har inte ställts ännu, men antagligen kommer den snart. Jag är beredd!)
Rekommenderar användning av denna "Varför? Därför!"-mentalitet. Vill dock varna om att den är starkt beroendeframkallande. Har man väl börjat så är det svårt att sluta. Varför? Därför!
Som en effekt (motreaktion) av det hela har jag anammat denna metod, och är nu i Felix ögon en ytterst jobbig (och framförallt töntig) pappa. Exempel på Felix/Fredrik dialog nedan:
- Varför tog du en godis av mig? Därför!
- Varför får inte jag spela (tv-spel)? Därför!
- Varför måste vi äta blodpudding? Därför!
- Varför är du så stark? Därför! (Obs! Denna fråga har inte ställts ännu, men antagligen kommer den snart. Jag är beredd!)
Rekommenderar användning av denna "Varför? Därför!"-mentalitet. Vill dock varna om att den är starkt beroendeframkallande. Har man väl börjat så är det svårt att sluta. Varför? Därför!
måndag, december 08, 2008
söndag, december 07, 2008
Nej Findus, Nej!
Tror inte ens att det här är lagligt. Det borde inte vara det. Men om det är det, så borde alla som köper produkten - och micrar julmat - få ett öde värre än döden.
lördag, december 06, 2008
fredag, december 05, 2008
torsdag, december 04, 2008
Alla barnen bloggar...
...förutom Fredrik för han...kunde inte rimma?
Nä, jag kan rimma. Men ibland vill jag inte. Som exakt nu tillexempel. Hm, särskrivning eller inte på det där ordet? Ska jag orka fråga min kompis Herr Google? Nä!
Dagarna och veckorna (och åren?) bara springer iväg, och det känns som att jag jobbar mest hela tiden. Eller...rättelse, det är inte bara en känsla utan det är ett rent faktum att det faktiskt är som så. Därav att jag är frånvarande med att skriva om mitt liv. Eller jag skulle såklart kunna göra som ca 99% av alla andra som bloggar och skriva fastän jag inte har något speciellt att skriva. Att skriva "bara för att" liksom.
Till exempel (någonstans har jag skrivit rätt i alla fall...HMM, särskrivning på det ordet?!?...whatever!):
Hej. Idag tänkte jag göra en sak. Men det blev bara inte. Jag kanske gör det imorgon. Vi får se.
Tragikomiskt...
Nåväl, vad händer då i mitt (SÅ ENORMT MYCKET MER) intressanta liv då?
- Nästa vecka har jag date med en kille som heter Ironside i efternamn
- Jag ska köpa en MultiMixer (kopia av MagicBullet)
- Jag har tjuvkäkat av Felix flingor 3 dagar på raken
- Jag har fått en finne
- Jag har köpt klart alla julklappar redan nu. Alldeles själv dessutom. Eller nästan iallafall (hihi)
- Jag är skäggig-like-hell
- Jag sover väldigt bra om nätterna
- Jag lyssnar just nu allra mest på Anna Ternheim
- Jag är besatt av rispuffar
- Jag är inte besatt av power puff pinglorna
- Jag vet inte riktigt varför jag skrev meningen ovan, men antagligen fick jag den inte allt för självklara kopplingen mellan rispuffar och puff pinglor i skallen. Det händer med jämna mellanrum
- Jag stör mig extra mycket på särskrivningar just nu så jag funderar på att börja skriva ihop allting i en enda lång mening
- Nuorkarjaginteskrivanåmerutannuskajagtaochunnamiglitekvalitetstid
medmigssjälvochsepådexterhejdå
Nä, jag kan rimma. Men ibland vill jag inte. Som exakt nu tillexempel. Hm, särskrivning eller inte på det där ordet? Ska jag orka fråga min kompis Herr Google? Nä!
Dagarna och veckorna (och åren?) bara springer iväg, och det känns som att jag jobbar mest hela tiden. Eller...rättelse, det är inte bara en känsla utan det är ett rent faktum att det faktiskt är som så. Därav att jag är frånvarande med att skriva om mitt liv. Eller jag skulle såklart kunna göra som ca 99% av alla andra som bloggar och skriva fastän jag inte har något speciellt att skriva. Att skriva "bara för att" liksom.
Till exempel (någonstans har jag skrivit rätt i alla fall...HMM, särskrivning på det ordet?!?...whatever!):
Hej. Idag tänkte jag göra en sak. Men det blev bara inte. Jag kanske gör det imorgon. Vi får se.
Tragikomiskt...
Nåväl, vad händer då i mitt (SÅ ENORMT MYCKET MER) intressanta liv då?
- Nästa vecka har jag date med en kille som heter Ironside i efternamn
- Jag ska köpa en MultiMixer (kopia av MagicBullet)
- Jag har tjuvkäkat av Felix flingor 3 dagar på raken
- Jag har fått en finne
- Jag har köpt klart alla julklappar redan nu. Alldeles själv dessutom. Eller nästan iallafall (hihi)
- Jag är skäggig-like-hell
- Jag sover väldigt bra om nätterna
- Jag lyssnar just nu allra mest på Anna Ternheim
- Jag är besatt av rispuffar
- Jag är inte besatt av power puff pinglorna
- Jag vet inte riktigt varför jag skrev meningen ovan, men antagligen fick jag den inte allt för självklara kopplingen mellan rispuffar och puff pinglor i skallen. Det händer med jämna mellanrum
- Jag stör mig extra mycket på särskrivningar just nu så jag funderar på att börja skriva ihop allting i en enda lång mening
- Nuorkarjaginteskrivanåmerutannuskajagtaochunnamiglitekvalitetstid
medmigssjälvochsepådexterhejdå
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
